Del 2. Överlevnad

15 juli 2019

Tyresö kvinno- och tjejjour är stolta över att få presentera en berättelse från en kvinna om hur det är leva i en våldsam relation med en man. Det här är en följetong i fyra delar som du redan nu kan läsa här på vår hemsida. Det här är del 2 Överlevnad:

Övergången från att vara realistisk till att leva efter överlevnadsinstikten är hårfin. När startade misshandeln? När tappade jag mig själv? När började jag gå emot min magkänsla? Och exakt när lärde jag mig att löpa på minfält för att inte hamna i skottlinjen?

Blir man tillräckligt rädd sker någonting i kroppen per automatik och en ny roll är skapad omedvetet.
Allt eskalerade en kväll då drack han sig onykter. Jag var nybliven mamma och extremt sårbar. Olika påståenden tagna utifrån hans egen fantasi flödade och jag anade att denna kväll skulle bli värre än tidigare gånger. Jag offrade mig på alla sätt och vis för att skydda mig och mitt lilla barn. Jag kunde känna vittring av den rykande vulkan som inom kort skulle få ett utbrott.

Innan denna kväll hade han varit nykter ett helt år, varit glad och tillmötesgående. Jag trodde verkligen att det som varit hade blivit begravt och glömt. Jag ville verkligen att vi skulle börja ett gott liv ihop igen. Hans blick var helt annan denna kvällen, han andades annorlunda och hans blick var svartare än någonsin. Från ingenstans exploderade han och slog mot mig i sängen där jag låg. Det blev tumult och han lämnade tillslut lägenheten i vrede och fylla. Jag agerade likt en skrämd höna, trots att han lämnat lägenheten förmådde jag mig att resa mig ur sängen för att knacka på hos en granne. Alla telefoner hade han slagit sönder och jag hade ingen möjlighet att ringa efter hjälp och jag hade förmodligen inte vågat ringa ändå.


Min kropp kändes iskall och jag såg som i ett tunnelseende. Det pep i mina öron efter skrik och höga ljud av saker kastats omkring.
Efter denna händelse förändrades allt. Jag visste då att inget skulle bli som det en gång var, allt var raserat så även min självkänsla. Jag kände skam och skuld över att jag valt honom som partner och att jag inte kunnat se dessa beteenden tidigare. Jag kände skam och skuld över att jag tappat mig själv och jag var oerhört rädd för framtiden. Jag bestämde mig där och då för att ingen skulle få veta, ingen!


Även denna gång kom en smekmånad med kloka ord och fina handlingar med gåvor och annat. Men denna gång kände jag avsmak och jag minns att han kallade mig otacksam. Men någonstans i allt elände lyckades jag hålla en vattentät fasad till hans belåtenhet. Jag fick lära mig leva med oro, klump i magen, medberoende, rädsla och många gånger funderade jag på hur jag skulle komma loss från hans grepp och kontroll. Han kände hela världen och jag ingen alls. Mittliv var krympt till den miladste grad. Trots alla andra kvinnor han hade vid sidan om vår relation ville han inte släppa taget om mig.


Han började efter en tid i terapi och jag hade inget annat val än att tro honom när han sa att han ville bli bra igen. Men jag tvivlade. Jag visste då att hans handlingar ofta dolde en baktanke om något som han ville nå eller ha. Det fanns inget genuint och jag började på sikt genomskåda hans tillvägagångssätt även om jag inte vågade fronta honom med sanningen. Om han mådde dålligt skulle jag må lite sämre, det fick honom att växa. Det var bara så det var, som en oskriven regel.

Läs del 3 här.